Det här är mitt första blogginlägg som är helt och hållet textbaserat. Jag föredrar vanligtvis att hålla mig till bilder, eftersom bloggens främsta syfte är att fungera som en ”levande portfolio” och jag helst håller mina privata angelägenheter för mig själv. Den här texten handlar dock inte om mitt liv, utan om bilder.

En fråga jag ofta funderar över när jag tecknar porträtt är hur trogen jag ska vara fotografiet. De flesta av oss har, eller kommer med stigande ålder att få, drag som inte stämmer överens med vår kulturs skönhetsideal, eller med våra personliga idealbilder av oss själva. Det kan vara ärr, vindögdhet, ansiktsbehåring, finnar, stora födelsemärken, rynkor, dubbelhakor, sneda tänder, utstående öron, tunt hår, påsar under ögonen, insjunkna kinder eller något annat som kanske bara vi själva lägger märke till, och i värsta fall har komplex för. Allt som visar att vi är verkliga, unika människor som har levt våra liv.

När jag tecknar, strävar jag efter att porträttet ska bli så likt personen som möjligt. Dels eftersom en person helt enkelt ser ut som den gör, inklusive alla spår livet har lämnat efter sig, och dels eftersom jag tycker att det är förolämpande att börja ”försköna” någon (det signalerar ju att personens riktiga utseende inte skulle ”duga”.) Det händer ändå ibland att jag blir ombedd att försvaga eller radera något ansiktsdrag – att räta upp en vindögd blick, att fylla ut en insjunken kind, att teckna lite färre rynkor, att göra en hals lite smalare. Ibland har det handlat om att teckna drag som inte framgår på något fotografi, vilket förstås är en utmaning eftersom jag inte har något annat än referensfotona att utgå från om jag inte känner personen själv, och det gör jag sällan. En gång var referensfotot så suddigt att rynkorna inte syntes, och då lämnade jag förstås bort dem (eftersom jag inte visste att de fanns). Reaktionen blev ett lite retfullt (men inte kritiskt) konstaterande om hur artig jag var.

I de allra flesta fall är folk nöjda med hur jag har tecknat dem eller deras nära och kära (eller deras djur för den delen), och det är också mitt mål. Men vägen dit är inte alltid spikrak, och därför brukar jag teckna enligt följande kompromiss – ansikten avbildas alltid så som de ser ut på fotografiet, men vissa drag som kan vara känsliga brukar jag tona ner lite, även om jag inte lämnar bort dem helt. Finnar o.dyl. brukar jag däremot lämna bort eftersom de inte är permanenta ansiktsdrag.

Till slut måste jag betona vikten av bra referensfoton – ett porträtt visar aldrig mer än det som syns på fotot/fotona! Jag har ENDAST fotona att utgå från, och om de är otydliga blir resultatet sällan bra. Jag kan inte teckna en profilbild på basis av ett foto som visar ansiktet rakt framifrån, och vice versa. Jag kan inte teckna ansiktsdrag som inte syns (inte rätt i alla fall). Jag kan inte heller läsa tankar, så ju fler direktiv jag får desto lättare är det för mig att göra ett bra jobb.

Om du som läser detta har någon kommentar eller vill berätta hur du skulle vilja att ditt porträtt såg ut, lämna gärna ett svar! Jag har aldrig själv varit med om att bli (realistiskt) avporträtterad , så jag vet ironiskt nog inte hur det känns.