Här nedan ser ni två teckningar, den ena efter och den andra före. Hela bilden formligen kryllar av experimenterande, som jag ska förklara längre ner.

Det var det här jag skulle testa:
1. Tecknad ram runt bilden. Många andra gör det, men jag har aldrig provat på det själv. Resultat: Helt ok, men det hade sett bättre ut med den ljusare linjen längst ut.

2. Att använda enbart grå promarkers i olika nyanser. Resultat: Jag gillar det! Det blir jämnare än med svart tusch, där man måste åstadkomma gråskalor med streck eller punkter.

3. Att teckna en suddig bakgrund med vaga former i ett försök att efterlikna bakgrunden man får på foton med kort skärpedjup. Resultat: Fail. Suddig är den, men den liknar inte just nånting. Inte för att det stör, men det var inte just det jag var ute efter.

4. Går det att rädda för mörka ytor genom att smeta på vit pastellpenna? Resultat: Nåjåå, ljusare blir det men man får samtidigt en struktur som skiljer sig från resten av teckningen. Men hellre lite vita prickar under ögonen än en hel panda-look!

5. Mitt eviga dilemma – enkelt vs. dorkadetaljerat. Vilken av teckningarna funkar sist och slutligen bättre, den färdiga eller linjeskissen? Svårt att säga, jag tycker båda funkar men på olika sätt. Lite som att fråga vad som är godare – solvarma smultron eller en krämig chokladpralin av ett märke som börjar på L och slutar på indt? De går inte att jämföra eftersom de inte tillhör samma genre.

6a. Att förstärka glansdagrar med min nyinförskaffade gelpenna. Resultat: Fungerar! 6b. Att måla över gelen med promarkers. Resultat: Promarkern och gelen löser glatt upp sig i varandra och det hela slutar med smet. Fungerar m.a.o. inte.

7. En övning i att teckna en blick som skyms av ögonfransarna. Jag har gjort det ett par gånger förr och tycker det är besvärligt, men jag tilltalas av bildvinklar där ögonfransarna skymmer ögat.

Provkaninen för alla ovannämnda experiment var Eero Tuominen från femte säsongen av Poliisit. Bildens storlek är A4.